Besvikelse ska inte förringas eller bagatelliseras
Utbildningschef Anu Kilkku och servicechef Katja Uotila från Yrkesinstitutet Live delar med sig av sina egna erfarenheter och tips om hur man kan bemöta en ung person som går igenom en besvikelse. Intervjun är en del av materialet Lärarrum för toppkompetens.
Hur bemöter jag en ung person som är besviken?
Anu: Människor är individer och vi är alla olika. Den som bemöter en ung person ska vara öppen och empatisk. Man ska aldrig förringa eller bagatellisera.
Katja: När man behandlar en besvikelse kommer det en stund då man kan berätta att besvikelse är en känsla och att den kommer att försvinna. Den unga får förtroende för att det kommer att bli lättare. Sen kan man gå vidare.
Anu: Betydelsen av närvaro är väsentlig. Man kan lyssna och höra, men det märks om du inte är genuint närvarande. Det bästa är att vara genuint närvarande med den unga i stunden. Låt gråten, ilskan eller frustationen komma.
Katja: Under inga omständigheter får man säga "Det gick nu bara så" eller "Is inte tänka på det längre". Ta bort alla dessa kommentarer.
Anu: Man ska inte heller betona personliga besvikelser. Visserligen är det naturligt att man vill dela med sig av sina egna besvikelser, men i ett professionellt förhållande till den unga börjar man inte tävla med känslor av besvikelse.
Hur identifierar jag den ungas beredskap och förmåga att hantera besvikelser?
Katja: Situationerna varierar och mycket hänger på hur bra man känner den unga. Man ska inte bli förbryllad om den unga agerar på ett helt annat sätt än vad man själv hade tänkt, eller med tanke på hur man hade blivit handledd att agera för att stöda vid besvikelse.
Man vet inte alltid hur en ung person hanterar en besvikelse. Situationen kan till och med vara spännande.
Anu: I Frankrike fick vi flera priser vid Abilympics-tävlingarna och jag blev förvånad över hur ungdomarna gladde sig över andras framgång, trots att de själva inte fick något pris.
Katja: Även vuxna kan ha bristfällig resiliens för att klara av en situation. Och så är det i allra högsta grad hos en ung person, eftersom utvecklingen fortfarande pågår. Man borde träna på dessa färdigheter inför framtiden. Det kan vara oklart också för den unga hur han eller hon ska agera vid en besvikelse.
Hur ska man handleda Ingen skillnad- eller Herre på täppan -typer?
Katja: En provokativ Ingen skillnad-attityd är en skyddsmekanism som den unga använder när han eller hon inte vet hur man ska gå till väga. Den unga kan låtsas som om han eller hon inte känner något alls, och ändå vara helt förstörd.
Anu: Ibland kan Herre på täppan -attityden irritera och gå en på nerverna. Man måste identifiera att det inte är den ungas avsikt att irritera mig, dvs. det finns ingen orsak att bli provocerad och delta i detta beteende.
Hur ska man gå vidare när känslosvallet har lugnat sig?
Katja: Efter att känslorna lugnat sig funderar man på vilket misslyckande som ledde till besvikelse och kommer ihåg att där säkert också hände mycket positivt.
Vi går igenom de saker som inte gick bra och i synnerhet framgångarna, också de allra minsta. Vi stärker det som lyckades bra. Vi fastnar inte i misslyckandena.
Anu: Det är tillåtet att visa sina känslor. När man blir besviken måste man vara kärleksfull mot sig själv och sedan gå vidare. Den egna energin ska användas för annat än att vältra sig i besvikelsen.
Vad ska man ta med sig för framtiden, för att man inte ska falla i samma fälla i fortsättningen?
Katja: Det är viktigt att konstatera att samma "misstag" kan hända på nytt och att det inte är någon fara. Det är möjligt att man misslyckas även i fortsättningen och det är bara mänskligt.
Anu: Genom att stärka framgångarna förbereder man sig på att bemöta det som kommer.
Katja: Vi gick igenom orosmoment på förhand, utan att förringa dem. För den unga är det viktigt att kunna sätta ord på det som tynger honom eller henne. Vi diskuterade orosmoment och rädslor före resan. Vi frågade bl.a. "Har du varit i en sådan situation tidigare, vad gjorde du då eller vad hjälpte dig?”
Ett felaktigt svar på den ungas oro är att svara att en sådan situation inte kommer att uppstå. Oron försvinner inte genom att säga att det inte kommer att hända. Bekymren måste få komma fram.
Anu: Det fanns hundratals orosmoment. Vi gick igenom varje enskilt orosmoment mycket noggrant. Ett orosmoment var, vad händer om flygplanet störtar. Ett klassiskt misstag inträffade när en av våra lärare sade "Jag har rest så mycket, och aldrig har flygplanet störtat.” Med ett skratt till på köpet. Den unga svarade, "Det där hjälper mig inte alls. Till näst säger du säkert att flygning är världens säkraste sätt att resa".
Katja: Man måste ge utrymme för oron och träna den unga att själv hitta saker som stöder honom eller henne. I vår grupp ingick gruppledare och tränare. De unga lämnades inte ensamma, eftersom oron var verklig och ganska lika hos många. Vi märkte att detta stärkte teamandan och hur de unga tydde sig till varandra. Det kan hända att de fortsatte att behandla frågorna sinsemellan. De unga skapade åtminstone en egen WhatsApp-grupp.
Oro och rädsla upplevs som skamligt. När man lyckas behandla dem helt eller delvis, avlägsnar man en stor faktor som är ett hinder för den ungas agerande.
Anu: Jag började reda upp bekymren genom att använda någon egen oro som exempel. På så sätt visade man de unga att man får prata om saker och ting så som man själv upplever dem. Vi fick igång diskussionen, jag skulle ju själv med på resan.
Katja: Vi funderade också på vad man ska göra om man vinner. Det är något stort och man måste förbereda sig på det.
Anu: Jag fick på förhand höra att Finland aldrig kommer att vinna något i Abilympics. Vi fick fem priser.
Vad annat skulle du vilja säga?
Katja: Grunden till allt är att den studerande har sina grundpelare i skick, såsom tillräcklig vila, mat och motion. De är lika viktiga som förberedelserna inför tävlingen.
Anu: Hur man bemöter en människa har stor betydelse. Vi var två lagledare och vi satsade på atmosfären. Vi litade på laget och upprätthöll en positiv anda och glädje. Det var fint att se hur laget växte ihop och också de där kramarna när någon lyckades!